När Lilleman, som sover mellan oss, vaknar och vill ha välling klockan två stapplar maken upp för att fixa det till honom. När han kommer tillbaka säger jag att jag tror att det är dax för oss att packa Väskan, för det har vi så klart inte gjort än. Värkarna kommer med ca 15 minuters mellanrum och jag tycker att det känns ganska lungt. Jag ringer till BB för att meddela att det är på gång. Jag går snabbt igenom min förra förlossning där jag förlorade mycket blod och talar om att jag är orolig för att det ska hända igen. Eftersom det är ganska långt mellan värkarna känns det helt ok att vara hemma. Sköterskan tycker att jag kan vara hemma tills det är ca fem minuter mellan värkarna. Hon råder mig att duscha varmt, ta Alvedon och kanske använda en vetekudde. Men framför allt, kämpa på och andas...
Maken är ute i garaget och letar efter babykläderna och jag försöker få ihop de övriga grejorna vi vill ha med oss. Men ganska snart känner jag att värkarna kommer tätare och jag beslutar att det är dax att barnvakten kommer och hämtar Lilleman. Sagt och gjort, jag ringer och väcker mamma och pappa som sätter sig i bilen och åker till oss. Tur att det bara tar tio minuter för nu börjar jag känna att det är dags att ta sig till tryggheten på BB. Efteråt har mamma berättat att hon tyckte jag var så himla cool och att de knappt märkte att jag hade värkar. Och jag försökte verkligen vara avslappnad. Som tur var hade jag inga värkar som Lilleman såg. Maken bar ner honom till bilen och han blev lite lessen eftersom han vaknade till men han somnade tydligen om innan de åkt från vår uppfart.
Kvart i tre ringer jag till BB igen och då har jag verkar var tredje till var åttonde minut, alltså väldigt oregelbundet, de frågar om jag vill komma in och det vill jag. Alltså sätter vi oss i bilen, jag på ett vattentätt underlag..., och vi börjar resan till BB. Så tidigt på morgonen är det ju inte så mycket trafik men det tar sin tid ändå, minsta ojämnhet i vägen är en pina. Jag kan tillägga att jag nu börjar få svårt att vara avslappnad. Jag minns att vi pratade om att personalen skulle tycka att vi var löjliga som var där så tidigt, eftersom det ändå var ganska lång tid mellan värkarna. Men vi tyckte båda att det var skönt att vara på plats.
Halv fyra kliver vi in i vårt förlossningsrum och vår barnmorska kommer och pratar med oss. Hon ger mig lite tips på hur jag ska hantera värkarna som jag nu börjar tröttna på, det gör jävligt ont. Vi pratar om våra farhågor och jag säger igen att jag är rädd för att jag ska blöda mycket, det känns viktigt för mig att de vet om det. De vill sätta en nål i handen på mig för att de ska ha en ingång ifall det är så att jag blöder mycket och de måste ge mig något. Alltså har de tagit mina farhågor på allvar och det känns bra.
Andreas och jag lämnas ensamma eftersom de kan övervaka min CTG-kurva från sin expedition. När de lämnar oss säger de klämkäckt 'kämpa på och kom ihåg att andas. Ni har ett långt arbete framför er'. Jag tror att vi alla, både jag, Andreas och barnmorskan tror att det kommer att ta lång tid innan bebisen är ute, det är ju fortfarande så långt mellan värkarna. Jag har inte ens tre värkar på tio minuter.
Jag blir beordrad att gå på toaletten innan barnmorskan ska undersöka mig och när jag reser mig upp känner jag att värkarna tilltar och blir mer intensiva. Jag sitter på toaletten när jag får en jättevärk, inte så lätt att vara avslappnad! Jag blir undersökt och hon konstaterar att jag är öppen fem centimeter och det är fortfarande en centimeter kvar på livmodertappen, så vi har en bra bit kvar. Klockan är tio i fem och jag har äntligen fått på mig landstingets outfit.
Vi beslutar att jag ska testa lustgas trots att jag inte har så trevliga minnen av den. Förra gången mådde jag bara illa. Men medan de håller på att göra lustgasen iordning känner jag att det är dags att ta till det tunga artilleriet, kalla på narkospersonalen, NU vill jag ha epidural. Jag hade tidigt gjort klart för barnmorskan att jag vill ha bedövning och hon hade börjat med lite akupunktur, två nålar tror jag. De har lagt mig ner på sidan i sängen med en saccosäck mellan benen för att jag ska få vila lite. Undersköterskan är ute och letar efter nåt munstycke till lustgasen och barnmorskan är och ringer på narkospersonalen så Andreas och jag är ensamma i rummet när jag får en värk. Den börjar som en vanlig men mitt i känner jag att det trycker på och jag skriker att 'nu kommer den' 'nu kommer bebisen, ring på dem'. Jag vet inte riktigt om Andreas fattar vad som händer men han ringer i alla fall på dem och både barnmorska och undersköterska kommer in. De tar bort sacco-säcken och kikar in. Då går vattnet. Barnmorskan spänner ögonen i mig och säger 'det blir ingen epidural för dig, du ska föda barn nu!'
Det kommer en krystvärk och därefter beordrar barnmorskan mig att vända på mig. Jag försöker protestera men hon insisterar eftersom barnets hjärtljud går ner. När jag har haft tre värkar och bytt ställning lika många gånger kallas läkaren in eftersom 'barnet måste ut så fort som möjligt'. Jag hör någon prata om en klocka och trots mitt smärtförvirrade tillstånd förstår jag att de menar en sugklocka och jag fattar att bebisen mår skitdåligt. Jag vet att jag tänker att 'nu jäklar ska bebisen ut, de ska inte få dra den i huvudet'. Doktorn installerar sugklockan och jag ber barnmorskan tala om för mig vad jag ska göra när nästa värk kommer. Värken kommer och jag krystar allt jag kan, samtidigt krossar jag nog både Andreas och barnmorskans händer. Doktorn drar i klockan och helt plötsligt känner jag något halt och slemmigt på min mage och hör långt borta att någon säger att bebisen mår bra. Jag öppnar ögonen och där på min mage ligger vår bebis. När de lyfter upp den mot mitt bröst utbrister jag 'det är en tjej!'. Jag är så lycklig, jag har en son, en dotter och en fantastisk man.
Datum 080414
Tid 05.34
Vikt 3450 g
Längd 50 cm
