Ny hobby

Jag ska börja sy. Min symaskin står och samlar damm, jag som älskar att sy. Jag har redan planerat att göra ett par byxor till Lilleman, en kjol till Kickan och en väska att ha till dagis (inspirerad av knåpmodern).

Nu ska jag bara fixa till syhörnan och hitta tiden...

Han är tillbaka!

Vår lilla ängel har kommit tillbaka! Ingen liten satunge idag! Tänk att en öroninflammation kan ställa till det så mycket. Under ca tre veckors tid har Lilleman varit SÅ jobbig. Inget har passat, han har varit supertrött och inte orkat med sig själv, bråkat och trotsat vad man än sagt. Det har varit storbråk varje dag. Det har helt enkelt inte varit så kul på sista tiden. Men så, i helgen vaknade han och skrek aj, aj, aj och till slut fick han fram att det var örat som värkte på honom. Dagen efter slocknade han före lunch och sov i två timmar. När han vaknade hade det kommit gegga på kudden och han hade lite feber. Sen dess har han varit som en liten ängel och han verkar må bra. Imorgon ska jag ringa och kolla med doktorn ifall de vill titta i örat, men jag vet ju att de inte brukar ge någon antibiotika till barn med öroninflammation så vi får väl se vad de säger.

Förstå vad ont han måste haft och vi har inte fattat nånting.

Bra liv

Sitter framför datorn och Kickan ligger i sitt gym och tränar på olika ljud. När jag tittar på henne får jag ett stort leende tillbaka. Jag tror att jag har fått den finaste flickan i hela världen!

Konstig

Jag har lite kläder ute på blocket. Helt vanliga kläder som jag tyvärr inte kommer i längre. Häromdagen ringde min mobil och en man presenterade sig. Han var intresserad av kjolarna och hörde sig för vad det var för material och sånt. Jag undrade i mitt stilla sinne varför han ringde och om han skulle handla till sin fru eller så. Efter att ha frågat specifikt om det var underkjolar i, talade han lite lätt om för mig att han "var en sån där tokig karl som tyckte om att gå i kjol hemma i lägenheten". Va!!! "Det är så skönt om benen". VA!!! Gissa om det var många tankar som rusade genom mitt huvud, även sånna tankar och bilder jag inte ville ha... Men jag fann mig snabbt och försökte låta så fördomsfri som möjligt när jag sa att jag kan ta bilder på kjolarna och underkjolarna och skicka till honom... Trots allt är det så att jag hade tänkt att skänka bort dem, men kan jag få några slantar för dem så kan han gärna få gå omkring i dem om han mår bra av det. Men jag kommer nog aldrig att köpa damkläder av en man via nätet....

Hajen

Kickan har fått tänder. Två små riskorn har dykt upp i underkäken. Jag har känt dom. Nu gäller det att snabba på med riktiga maten så att mamsen får behålla sina bröstvårtor. Hon skrattar när jag skriker..!

Världens sämsta jag...

Idag glömde jag hunden utanför ICA. Hur kan man göra det?!

Jag och J tog kidsen och gick till affären för att handla lite till middagen. Hunden fick så klart följa med. När vi kom fram knöt jag fast henne vid en stolpe och J gick in och handlade, sen gick jag in. När jag kommer ut lever storkillarna om och det är bilar och mopeder och jag ringer samtidigt till maken, så vi tar våra vagnar och går. J berättar att M och V är i en liten lekpark så vi går dit också. Vi har varit där en stund när jag ser en man gå förbi med sin hund och jag blir alldels kall och säger 'hade inte jag hunden med mig?' och börjar springa. Jag hoppar över staketet och börjar springa. Det är en bit och många tankar hinner passera. Vad gör jag om hon inte sitter där? När jag kommer fram stannar jag till och går, jag vill inte komma fram och se att hon inte är där. Jag ser kopplet och till slut ser jag henne sitta där. Jag börjar nästan gråta av lycka. Jag hade aldrig förlåtit mig om hon inte hade suttit där. Hon blev jätteglad att se mig och började hoppa och pussas. Stackars hund, hon måste trott att jag lämnat henne där med flit. Hon såg mig ta vagnen och gå.

Befriad!

Äntligen är huvudvärken borta! Den försvann med öronproblemen. Jag både hör och kan använda huvudet. Det känns fantastiskt.

Grinat

Idag har jag gråtit fyra eller fem gånger. Första gången till de fem första minutrarna på Oprah. Programmet handlade om manodepressiva personer och det jag såg handlade om en mamma som hade dödat sin egen son. Det var fruktansvärt att höra henne berätta, för hon var som vilken mamma som helst. Förutom att hon satt i en orange overall och det var hennes klädsel för de närmsta 42 åren. Det var så hemskt att det enda sättet jag kunde reagera på var att gråta. Det går liksom inte att förstå hur det kan bli så.

De andra gråtattackerna kom till Extrem Home Makeover. Behöver jag säga mer?! Typ fyra gånger under hela programmet. Mellan attackerna rann tårarna bara stilla... Varför utsätta sig för denna känslostorm? Det är ju garanterat att det kommer.

Ont!

Nu orkar jag inte längre. Jag har haft huvudvärk i en månad snart. Så gott som varje dag! Den här veckan har det gjort ont varje dag. Hela tiden, mer eller mindre. När jag vaknar på morgontimmarna för att ge Kickan mat känns det bra, tills jag vaknar ordentligt för då är huvudvärken där. Det läskiga är att jag känner mig så såsig. Ögonen hänger inte med, kroppen reagerar inte på vad hjärnan säger och vid varje rörelse känns det som om hjärnan ska tränga ut genom alla öppningar i huvudet.

Förutom genom mitt högra öra, för där sitter det en propp. Ja, en vaxpropp. Känns ju sådär frächt att ha den där, men där är mitt problem. Mitt vax ramlar inte ut, utan bosätter sig i min örongång tills jag inte hör mer och måste gå till doktorn och få hjälp med att bli av med den. Och efter två(!!) nätters behandling kan jag inte känna att jag känner någon skillnad, jag börjar däremot få ont i örat. Nu ska örat behandlas i natt igen, det var doktorns order innan jag får komma och spola ut skiten. Och jag kan nästan sätta pengar på att det onda i mitt lilla öra är en jävla öroninflamation. Är man öronbarn så är man.

Har jag tur så försvinner huvudvärken när proppen försvinner, det kan ju hänga ihop *hoppas*, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har jag fortfarande ont på måndag ska jag ringa till doktorn.

Som om inte detta vore nog blev mitt tandkött inflamerat också. Så en akuttid till hygienisten som spolade rent. Det gjorde svinont, men det verkar som om det hjälpte i alla fall, för det känns lite bättre nu. Inte lika ont nu.

Shit vad tiden går, jag är inte alls bra på att skriva dagbok...

Just nu håller jag på att dryga ut kassan genom att sälja kläder på Blocket. Jag gjorde en ordentlig garderobsutrensning och fick inte så mycket kläder kvar... Men jag får klara mig på det eftersom jag inte har råd att köpa nya. Men då tänkte jag att jag kan ju försöka tjäna lite pengar på de kasserade kläderna istället för att bara skänka bort dem. Jag tror i och för sig att jag bara kommer lyckas att sälja jeansen. Sen har jag ett gäng skor som jag också borde kunna sälja.

Alla pengar som vi får in måste sparas till dop, Lillemans födelsedag, jul och till fjällresan i mars. Men vi börjar med dopet. Det blir enkelt, i vår kyrka, med fika efteråt. Inbjudna blir närmsta släkt och vänner. Tror att det rör sig om 23 pers och några barn. Men om vi bara bjuder på fika behöver det inte kosta så mycket, hoppas jag.

Nu ska jag sätta mig och börja med inbjudningarna. Jag får passa på när resten av familjen sover. Det kommer att bli ROSA. Det har blivit min nya favoritfärg. Stackars Kickan som inte får välja själv. Hon har alltid något rosa på sig.

Nu ska jag sätta fart för hon vaknar nog snart. Hon har ju sovit i en hel halvtimme nu.

Flygdag

Den årliga flygdagen blev en perfekt utflykt att åka på dagen efter kräftskivan. Lilleman fick se en massa flygplan, men roligast var nog att klättra omkring i brandbilen och att titta på bärgningsbilen som såg precis ut som Bärgarn från filmen Cars.

Det var en mysig familjedag trots att vädret inte var det bästa, men det regnade i alla fall inte. Notera Lillemans fantastiska regnsställ. Han passar in hos brandmännen.

Party!!

Kräftskiva närmare bestämt. Tyvärr vaknade jag med stans huvudvärk som vägrade ge med sig. Prövade med Alvedon, vila, kaffe, mat och vatten. Inget hjälpte. Jag drack dock ingen alkohol, det hade kanske hjälpt. Det var bara att bita ihop och ta på sig festhumöret, det var inte så lätt men jag tror att jag lyckades ganska bra.

Lilleman var hos farmor och farfar men Kickan fick följa med på fest. Jag är inte säker på att alla tyckte att det var kul att hon var med, men hon visade att hon är en exemplarisk bebis att ha med på fest. Jag la ner henne, vaken, i sin lilla insats till vagnen när vi skulle sätta oss och mumsa slamkrypare. Sen somnade hon och sov sig igenom ett antal högljudda nubbevisor och allsånger och allmänt sorl, vrål och handklappningar. Hon låg vid kortänden av bordet men vi flyttade henne när det var dax för dansen att komma igång. Men hon fortsatte att sova trots discodunk och allt onyktrare konversationer, så när klockan var ett var jag tvungen att väcka henne eftersom mina bröst höll på att explodera. Dessutom kände jag och mitt huvud att det var dax att ta med sig maken och åka hem. Så det gjorde vi. Och hämtade både hund och barn hos farmor och farfar. Lilleman hade tydligen haft en förskräcklig hosta och därför ville de att han skulle sova hemma.

Trots båda barnen hemma fick vi faktiskt sova till halv tio! Jag hade så klart ammat en sväng på morgonen, men vi hade lyckats somna om. Och jag hade ingenhuvudvärk!

Semester

Har varit med barnen på semester. Vi åkte med mamma och pappa till Vaxholm. En riktig långsemester... Men det var mysigt att åka iväg och bli lite ompysslad. Lilleman var en liten ängel större delen av tiden trots att han inte har så stor yta att röra sig på i husvagnen. Men en dag gjorde vi en utflykt till Norrtälje och var och lekte på Lekrymden. Det tyckte han var toppen. Sen orkade han nästan vara lugn och sitta i vagnen när vi gick på stan... Och i bilen tillbaka till husvagnen slocknade han innan vi ens börjat åka. Det var en mysig liten tripp.

Kusinträff

Tänk så trevliga kusiner jag har! Det var riktigt trevligt på kusinträffen. Vi kom lite senare eftersom Lilleman hade varit på kalas innan men det var några lekar kvar. Det visade sig att jag var riktigt usel, speciellt med bollar medan maken tog sig in i det vinnande laget. Lilleman hade kul och lekte med de andra barnen och Kickan var en liten skrikunge, tills hon slocknade lagom till middagen.

När mamma och pappa skulle åka hem och ta med sig Lillman blev det katastrof. Han var helt förkrossad när jag satte in honom i bilen, skrek och grät och drog i mina armar och kläder. Då kunde jag inte lämna honom så det slutade med att han blev kvar hos oss, vilket i och för sig inte gjorde något. Han somnade i min famn när vi alla satt och pratade. Det var väl ett sövande sorl plus att klockan var ganska mycket.

Nästa år är det tydligen min tur... Tack för det... Jag får väl klura ut nåt bra som vi kan hitta på. Kan dock vara svårt att få plats med alla här hemma, med alla barn, men det kanske också går att lösa på nåt sätt. Jag har ett tag på mig att fundera.

Spenderbyxor

Har varit i TC två dagar på raken! Det är inte bra för plånboken... Men faktum är att jag bara köpt måste-saker: träningskläder till mig (jag kan ju inte använda makens längre), present till svärmor, present till femårig tjej, mojuck till datorn för att kunna få in filmer från videokameran, pärmar till alla papper i arbetsrummet, strumpor och ett par supersöta jympadojjor till Kickan samt en fleeceoverall till samma barn inför vintern. Lilleman fick kalsonger men det var det mormor som betalade.

Det är många mammor där på dagarna! Var får alla sina pengar från? Fast de kanske är där istället för på öppna förskolan. Där var för övrigt vi idag. Det är så mysigt och personligt på vår "öppna", liten mysig lokal, samma barn och föräldrar och dom är trevliga också. Nu har ju jag bara varit där två gånger så jag har väl knappast rätt att uttala mig, men det verkar väldigt bra.

I alla fall, tillbaka till TC. De har gjort ett nytt amningsrum. Toppen, nu slipper man sitta i bajslukten i skötrummet eller mitt ute i gången där alla som ska till garaget går. Det är så häftigt, att Kickan kan leva på grund av det hon får från mina bröst. Hon lever för att jag kan producera mat till henne. (Jag vet, barn överlever av ersättning de får från flaskan också, det är inte det det handlar om.) Jag tycker att det är så häftigt att kroppen är skapt på det sättet och jag är glad över att det fungerar för oss.

Kickan käkar för övrigt gröt nu för tiden. Om jag kommer ihåg och hinner fixa det till henne... Hon äter ganska ordentliga portioner. I alla fall tyckte jag igår att det var dax att prova potatis, och jäklar vad hon åt! Det var tydligen supersmaskigt, hon gapade hela tiden efter mer och fick säkert i sig fyra matskedar. Men nu har hon inte bajsat idag, kan kanske ha ett samband... får vänta med pluggen tills magen har återhämtat sig.

Det verkar vara en bra tid för att testa käk på henne nu eftersom hon är mer intresserad av vad som händer runt omkring är att snutta på tutten. Ofta släpper hon taget, fyrar av ett bländande mjölkdroppande leende och slänger bak huvudet för att se vad som pågår bakom henne. Det uppskattas inte alltid av mina bröst som på grund av detta inte blir tillräckligt tömda och därför värker och riskerar att stocka sig. Men vad ska man göra, hon är ju nyfiken och det är väl en bra egenskap!?

Heja, heja

Ont i kroppen! Men det är väl så här det ska vara nu när man börjat träna. Jag har ju redan gjort det tre gånger. Har i och för sig hört att man måste göra en sak minst tjugo gånger innan det blir en vana, så det är bara sjutton gånger kvar...

Den här veckans bedrift på motionsfronten var att jag hann med en femti-minuterspromenad innan Lilleman skulle lämnas hos dagmamman i torsdags och det med ordentlig träningsvärk efter pumpen i onsdags. Och dessutom regnade det!

Lilleman slocknade direkt efter småbarnsbolibompa, alltså halv sju. Så går det när man inte sover på dagen. I och för sig ganska skönt eftersom mammans och pappans kväll blir ganska lugn. Kickan var däremot lite svårsövd men till slut slog hon igen sina mörkbruna. Nu sitter jag i bombnedslaget i arbetsrummet, som jag började röja idag, och käkar bilar. Borde kanske fortsätta röja men tror inte jag har lust till det just nu. Kanske jag hinner det imorgon, men först ska jag till MVC och ta cellprov och prata preventivmedel!

Måste komma ihåg att fixa present också. Lilleman ska på kalas på lördag. Vad köper man till en tjej som fyller fem? Jag tror att jag ska fixa något prinsessigt för hon är en riktigt rosa tjej.

Det blir en fullspäckad lördag. Vi ska på kusinträff efter barnkalaset. Känns lite läskigt för jag känner ju inte mina kusiner så bra. De övriga har ju vuxit upp i samma stad i alla fall. Sen är ju jag en av småkusinerna... Men jag tror nog att det kan bli bra, vissa har ju barn i Lillemans ålder så då har vi ju nåt gemensamt.

Nu ska jag surfa lite innan jag röjer lite till.

Nr 2

Idag lyckades Lilleman med nr 2 i pottan! Han har varit blöjfri på dagarna nu i två veckor. Och det utan några direkta påtryckningar från oss. Vi har frågat om han vill gå på pottan och om han inte har velat det har det varit ok. Men sen två veckor tillbaka säger han till när han är kissnödig och han vill ha kalsonger och ingen blöja. Vi behöver inte ens påminna honom om att säga till när han är kissnödig.

Men det dröjer nog ett tag innan han blir blöjfri på natten. Han dricker så mycket välling att han kissar mycket också. Han vill dock inte ha blöjan på sig när han går och sover, så den får man krångla på efter att han somnat.

Men fatta; nr 2 helt frivilligt!! Snacka om high fiver och hejjarop från mamsenros, vilket resulterade i fler försök. Tre kluttar blev det och Lilleman såg stoltare och stoltare ut för varje gång. Men sen var han tvungen att avsluta i en blöja. Men man ska vara glad för det lilla

Så bra

Vi hade en supermysig kväll. Lilleman blev kvar hemma hos farmor och farfar och det var nog bra. Men Kickan var så klart med. Utrustad med hörselskydd och hängades i bärselen njöt(?) hon också av Eric Gadd.

Vi missade tiden för billigt inträde med 30 sekunder så tyvärr började kvällen med att vi kände oss lite fattiga. Men det var bara att ignorera och gå och käka och dricka lite öl, vin och cola. Det var jag som drack colan...

Det var inte knökfullt framför scenen och vi hittade därför bra platser. Vi passade bra in eftersom dom flesta som var där var 30+ och vi var inte de enda som hade barn med oss. Det var en riktigt skön stämning och självklart bra musik att stuffa till.

Det var en lyckad kväll, helt enkelt.

Ont

i kroppen. Jag tränade igår! Pump. Ok, jag hade de lättaste vikterna, men man måste väl börja någonstans. I alla fall har jag träningsvärk. Fast inte så mycket som jag borde så nästa gång får jag ta tyngre vikter.

Kickan är i alla fall på bättringsvägen. Hennes humör är det inte något fel på heller. Hon är glad bara man tittar på henne. Men Lilleman har fått för sig att han inte ska sova hos dagmamman mer. Det gillas inte! Han är odrägligt trött på eftermiddagen/förkvällen men kan ändå inte komma till ro före åtta, halv nio. Jag måste skapa en rutin för hur vi ska göra de dagar han inte sover, så att det inte blir världskrig. I tisdags hade han inte sovit och vi var sena med middagen - det resulterade i att han gick omkring och grät hela tiden. Tills han fick lite mat, då var han en liten solstråle - en stund, tills det blev dags att borsta tänderna. Ja, ja till slut somnade han.

Vi funderar på att gå på Gadd imorgon, på Grönan tillsammans med familjen B. Vi har dock ingen barnvakt, så det skulle innebära konsert med två kids... Skulle i och för sig vara kul att känna att man kan göra sånna saker trots att man har barn. Måste införskaffa hörselskydd till Kickan. Lilleman har redan ett par som han älskar att använda. Men sen kostar det lite men det kanske vi kan unna oss. Vi fick ju lite uppskov från låneinstitutet, mamma och pappa, så några hundra kanske vi kan spendera. Hoppas bara att svärföräldrarna kan ta hunden med sig till landet.

Hade tänkt att röja här hemma idag, men det blev inte så. Vi måste ta en dag nu i helgen och ta tag i vårt bombnedslag. Viktigaste rummet att fixa är köket som inte är sig likt efter kylbytet, men strax därefter kommer arbetrummet som inte är sig likt sen.... ja, väldigt länge sen. Sedan behöver vi verkligen jaga lite dammråttor i hela huset.

Men nu hoppas jag att maken kommer snart så att vi kan ta en mysig kvällsfika.

Godnatt.

Leverans

Idag kom kylen och frysen. Så nu är det bara att packa in mig och Kickan i bilen för att åka och storhandla. Tur att morfar kan hämta Lilleman så jag slipper ha honom med mig. Det skulle nog resultera i att jag säger upp mig som mamma.

Det verkar som om Kickan börjar bli förkyld. Det är inte roligt. Hon snorar och snörvlar men är ändå jätteglad när hon får uppmärksamhet. Hoppas hennes goda humör vinner över snorbacillerna.

Jag har tusen saker jag skulle behöva göra hemma men jag kommer mig inte för med någonting och imorgon är Lilleman hemma och jag har inte den blekaste om vad vi ska hitta på. Det känns som om jag sitter fast i tuggummi och inget blir gjort eller tänkt. Men det kanske lossnar när jag har varit och handlat. Det pissiga är att vi knappt har några pengar att handla mat för. Men det roliga är att jag ska få stoppa in alla grejor i min nya, fräscha kyl och frys! Alltid nåt man kan glädja sig åt!

Fattiglapp

Jahopp, då har man spenderat 11 tusen på ny kyl och frys. Nu finns det inga pengar att köpa mat för och det är en hel vecka kvar till lön... Det kommer verkligen att vara tomt i vår nya kyl när den kommer. Och jag som har beställt fina saker från Me & I. Nu känns det som riktigt onödig lyx.

Utgifter...

Vår kyl har gått sönder. Så nu måste jag sätta mig och leta efter en ny. Då måste vi ju köpa en ny frys oxå... När vi för en gångs skull hade en liten buffert som vi kunde shoppa eller renovera för.

Fyra månader senare

börjar jag komma in i rollen som tvåbarnsmamma, tror jag. Det krävs lite pyssel och trix för att få allt att flyta på smidigt, men för det mesta går det bra. Det är en utmaning att ha en 2,5-åring som förutom avundsjukan även vill trotsa lite. Mitt tips: välj era strider och följ minsta motståndets lag. Jag tycker nog att vi har lyckats bra än så länge.

Jag kan fortfarande titta mig i spegeln och undra om hon som tittar tillbaka verkligen har två barn. Det känns så overkligt. Jag är mamma!

I vilket fall som helst går det bra för nykomlingen. Kickan äter, sover och bajsar som hon ska. Jag hade lite problem de första dagarna med amningen eftersom det gjorde så förbaskat ont. Sen har jag väldigt lätt för att få mjölkstockning. Jag har väl haft en fyra, fem stycken redan och lika många "känningar" som jag har kunnat hindra innan de blev stockningar. Men det är ju så praktiskt att alltid ha mat med sig till Kickan. Färdigtempererat och precis lagom mycket.

Nu ska det ju vara dax för smakportioner, men det känns så tidigt. Med Lilleman vet jag att jag räknade ner dagarna tills jag fick börja med det, men den här gången har jag inte lika bråttom. Herregud, hon kom ju nyss!

Hon kan rulla från mage till rygg. Jag har inte sett när hon gjort själva rullet men jag har sett resultatet. Imorse var hon tre centimeter från att få in vänstra stortån i munnen samtidigt som hon jollrade och blåste bubblor. Hon har simultanförmåga! Hon ser fantastiskt rolig ut när hon undersöker sina händer. Hon ligger som en liten gumma och fipplar med fingrarna samtidigt som hon med stora ögon studerar dem. Och med hennes korta armar blir hon helt vindögd när hon gör så. Jag önskar att jag kunde fånga det på bild.

Nu är det nattinatti för mamsenros. Jag ska orka med matning tidigt i morgon.

Kram

Dagen efter, fast samma dag...

Efter förlossningen fick jag åka till operationssalen eftersom moderkakan inte ville lossna, trots diverse metoder... Akupunktur, mild magmassage samt supermagmassage då jag tvingades att inandas lustgasen. Och ja, jag mådde illa av den. Bra sa barnmorskan från Hell, fortsätt suga i dig så masserar jag. Men moderkakan satt där den satt. Så klockan sju låg jag på operationsbordet medan Andreas och Kickan var kvar i vårt rum. Kändes ganska märkligt att lämna dem efter bara en dryg timme tillsammans.

Operationen tog cirka 40 minuter, de passade på att sy lite också... Sedan skulle jag till uppvaket och på vägen dit fick jag se Andreas och Kickan och då trängde det fram ett gäng tårar. Jag ville ju vara med dem!

Bedövningen som jag hade fått, var superläskig. Samma som när man ska snittas. Ingen känsel i benen. Hemskt otäckt att vilja men inte kunna röra på benen, inte ens känna när man kliar på dem. När bedövningen släppte kändes det ungefär som när benen har somnat, det sticker.

Till slut fick jag träffa Andreas och Kickan och efter att ha bevisat att jag både kan kissa och gå, fick vi checka in på patienthotellet på eftermiddagen. Lilleman kom dan därpå och blev överlycklig för presenten som Kickan hade haft med sig: Mack från Bilar. Han blev ganska glad över att ha fått en lillasyster också.

En sen söndagskväll i april...

...gick vi och la oss för att läsa och strax efter klockan elva har maken släckt lampan och jag börjar känna mensvärken komma smygande. Och det var ju så det kunde börja, hade jag hört. Men nej, jag inbillade mig nog, jag får vänta och se. Efter tjugo minuter kommer värken igen, men jag väntar med att väcka maken, det är ju onödigt ifall det är falsklarm. Jag släcker lampan och försöker slummra lite, men jag ligger bara och väntar på att det ska kännas något igen. Och mycket riktigt, efter tjugo minuter kommer mensvärken igen. Nu börjar det så smått gå upp för mig att det kan vara på gång, på riktigt. Jag menar har man gått nio dagar över tiden är det troligtvis på riktigt när det väl händer. Men maken får sova en stund till, jag ligger och försöker förbereda mig på att jag snart ska föda barn.

När Lilleman, som sover mellan oss, vaknar och vill ha välling klockan två stapplar maken upp för att fixa det till honom. När han kommer tillbaka säger jag att jag tror att det är dax för oss att packa Väskan, för det har vi så klart inte gjort än. Värkarna kommer med ca 15 minuters mellanrum och jag tycker att det känns ganska lungt. Jag ringer till BB för att meddela att det är på gång. Jag går snabbt igenom min förra förlossning där jag förlorade mycket blod och talar om att jag är orolig för att det ska hända igen. Eftersom det är ganska långt mellan värkarna känns det helt ok att vara hemma. Sköterskan tycker att jag kan vara hemma tills det är ca fem minuter mellan värkarna. Hon råder mig att duscha varmt, ta Alvedon och kanske använda en vetekudde. Men framför allt, kämpa på och andas...

Maken är ute i garaget och letar efter babykläderna och jag försöker få ihop de övriga grejorna vi vill ha med oss. Men ganska snart känner jag att värkarna kommer tätare och jag beslutar att det är dax att barnvakten kommer och hämtar Lilleman. Sagt och gjort, jag ringer och väcker mamma och pappa som sätter sig i bilen och åker till oss. Tur att det bara tar tio minuter för nu börjar jag känna att det är dags att ta sig till tryggheten på BB. Efteråt har mamma berättat att hon tyckte jag var så himla cool och att de knappt märkte att jag hade värkar. Och jag försökte verkligen vara avslappnad. Som tur var hade jag inga värkar som Lilleman såg. Maken bar ner honom till bilen och han blev lite lessen eftersom han vaknade till men han somnade tydligen om innan de åkt från vår uppfart.

Kvart i tre ringer jag till BB igen och då har jag verkar var tredje till var åttonde minut, alltså väldigt oregelbundet, de frågar om jag vill komma in och det vill jag. Alltså sätter vi oss i bilen, jag på ett vattentätt underlag..., och vi börjar resan till BB. Så tidigt på morgonen är det ju inte så mycket trafik men det tar sin tid ändå, minsta ojämnhet i vägen är en pina. Jag kan tillägga att jag nu börjar få svårt att vara avslappnad. Jag minns att vi pratade om att personalen skulle tycka att vi var löjliga som var där så tidigt, eftersom det ändå var ganska lång tid mellan värkarna. Men vi tyckte båda att det var skönt att vara på plats.

Halv fyra kliver vi in i vårt förlossningsrum och vår barnmorska kommer och pratar med oss. Hon ger mig lite tips på hur jag ska hantera värkarna som jag nu börjar tröttna på, det gör jävligt ont. Vi pratar om våra farhågor och jag säger igen att jag är rädd för att jag ska blöda mycket, det känns viktigt för mig att de vet om det. De vill sätta en nål i handen på mig för att de ska ha en ingång ifall det är så att jag blöder mycket och de måste ge mig något. Alltså har de tagit mina farhågor på allvar och det känns bra.

Andreas och jag lämnas ensamma eftersom de kan övervaka min CTG-kurva från sin expedition. När de lämnar oss säger de klämkäckt 'kämpa på och kom ihåg att andas. Ni har ett långt arbete framför er'. Jag tror att vi alla, både jag, Andreas och barnmorskan tror att det kommer att ta lång tid innan bebisen är ute, det är ju fortfarande så långt mellan värkarna. Jag har inte ens tre värkar på tio minuter.

Jag blir beordrad att gå på toaletten innan barnmorskan ska undersöka mig och när jag reser mig upp känner jag att värkarna tilltar och blir mer intensiva. Jag sitter på toaletten när jag får en jättevärk, inte så lätt att vara avslappnad! Jag blir undersökt och hon konstaterar att jag är öppen fem centimeter och det är fortfarande en centimeter kvar på livmodertappen, så vi har en bra bit kvar. Klockan är tio i fem och jag har äntligen fått på mig landstingets outfit.

Vi beslutar att jag ska testa lustgas trots att jag inte har så trevliga minnen av den. Förra gången mådde jag bara illa. Men medan de håller på att göra lustgasen iordning känner jag att det är dags att ta till det tunga artilleriet, kalla på narkospersonalen, NU vill jag ha epidural. Jag hade tidigt gjort klart för barnmorskan att jag vill ha bedövning och hon hade börjat med lite akupunktur, två nålar tror jag. De har lagt mig ner på sidan i sängen med en saccosäck mellan benen för att jag ska få vila lite. Undersköterskan är ute och letar efter nåt munstycke till lustgasen och barnmorskan är och ringer på narkospersonalen så Andreas och jag är ensamma i rummet när jag får en värk. Den börjar som en vanlig men mitt i känner jag att det trycker på och jag skriker att 'nu kommer den' 'nu kommer bebisen, ring på dem'. Jag vet inte riktigt om Andreas fattar vad som händer men han ringer i alla fall på dem och både barnmorska och undersköterska kommer in. De tar bort sacco-säcken och kikar in. Då går vattnet. Barnmorskan spänner ögonen i mig och säger 'det blir ingen epidural för dig, du ska föda barn nu!'

Det kommer en krystvärk och därefter beordrar barnmorskan mig att vända på mig. Jag försöker protestera men hon insisterar eftersom barnets hjärtljud går ner. När jag har haft tre värkar och bytt ställning lika många gånger kallas läkaren in eftersom 'barnet måste ut så fort som möjligt'. Jag hör någon prata om en klocka och trots mitt smärtförvirrade tillstånd förstår jag att de menar en sugklocka och jag fattar att bebisen mår skitdåligt. Jag vet att jag tänker att 'nu jäklar ska bebisen ut, de ska inte få dra den i huvudet'. Doktorn installerar sugklockan och jag ber barnmorskan tala om för mig vad jag ska göra när nästa värk kommer. Värken kommer och jag krystar allt jag kan, samtidigt krossar jag nog både Andreas och barnmorskans händer. Doktorn drar i klockan och helt plötsligt känner jag något halt och slemmigt på min mage och hör långt borta att någon säger att bebisen mår bra. Jag öppnar ögonen och där på min mage ligger vår bebis. När de lyfter upp den mot mitt bröst utbrister jag 'det är en tjej!'. Jag är så lycklig, jag har en son, en dotter och en fantastisk man.

Datum 080414
Tid 05.34
Vikt 3450 g
Längd 50 cm

Strax...

Nu ska jag snart skriva lite här igen. Jag har låtit bloggen vara vilande ett bra tag men det börjar nog bli dax att ta tag i den igen. Det har hänt en hel del sen sist och jag tror att jag kommer att börja med att skriva om lilla Kickans födelse. Men det blir i nästa inlägg som förhoppningsvis kommer snart.
//MamsenRos