Måndag....

Lilleman sov lite dåligt på morgonen, han var riktigt krasslig i halsen. Men väl uppe var det ingen skillnad, det var fullt ös. Han slumrade till i bilen på väg hem efter att han lämnat hunden, men när jag skulle klä av honom lite för att han inte skulle dö av värmeslag vaknade han. Alltså bar jag in honom till hans rum och fick honom att somna om. I fem minuter. Då la jag mig med honom och han slöt ögonen. Då ringde telefonen och hans ögon var vidöppna. Därefter var det kört att få honom att somna.

Då får han sova efter att vi ätit lunch. Så när klockan var ett satte jag mig med honom i soffan. Han låg och slappade tills han inte orkade mer och ville där ifrån. Men jag gav mig inte, jag tänkte att, han ska somna! Men till slut var jag tvungen att ge mig. Det hade blivit så tokigt om han somnade en halvtimme innan jag skulle åka och hämta hunden.

Så jag packade in honom i overallen och åkte till hunden. Tror ni inte att han somnade, som en slagen! Han sov när vi kom hem och jag bar upp honom och la honom i hundens säng och där låg han medans jag lagade middag. Jag var dock tvungen att väcka honom för att kvällen skulle bli någorlunda normal och det var inget kul. Han blev såklart superkinkig.

Men efter lite middag blev det välling och somna om med pappan i vår säng, inga problem att få honom att somna igen. Det var ju tur.

Det känns som om jag har spenderat den här dagen med att få Lilleman att sova. När man vill att han ska ta det lungt och vila bort sin förkylning och det inte funkar känns det tungt. Jag har inte fått något gjort och det känns lite frustrerande. Fast det är klart om han inte somnar, så kanske han inte är så sjuk som man tror.